Ida Ardebys självbiografi
Av Ida Ardeby
Jag heter Ida Elisabet Ardeby och är i skrivande stund tretton år. Jag har en vanlig familj som består av min mamma, pappa, lillasyster och lillebror. Jag föddes i Göteborg, Sverige, men en stor del av mitt liv har jag bott i ett land som heter Nepal, i Asien. Flytten dit skedde när jag var åtta år. Det var en spännande tid i mitt liv.
Planet sänker sig ner för landning. Nu fälls hjulen ut. Jag pressar näsan mot det lilla fönstret bredvid mitt säte. Jag kan se flygplanets stora, vita vinge, som det står Qatar Airways på, men jag kan också se marken. Nepals mark, marken vi ska bo på i flera år framöver. Vårt nya livs mark.
Jag är jättespänd. Det är nu det händer. Det vi har vetat om, planerat för, och tänkt på i mer än ett år: att komma till Nepal och bo där. Mamma och pappa, som varit där förut, har visat bilder och berättat, men nu ska jag få se det på riktigt. Det känns ofattbart att det faktiskt är sant, resan till Nepal har känts så långt bort, som en dimma, en dröm, som aldrig skulle hända. Någon skulle bli sjuk och resan skulle ställas in, typ. Men det händer.
Hjulen fälls ut och planet guppar till. Jag blundar och håller hårt i armstöden. Hjälp, hjälp, tänk om vi kraschar! Men det blir en mjuk landning. Jag öppnar ögonen igen och ler. Vi är på flygbanan och planet saktar in. Solen strålar och ute ser det skönt ut. Folk börjar ta av säkerhetsbälten och gå ut i gången och det blir rörigt i flygplanet. “Welcome to Kathmandu,” säger piloten i högtalaren. Han berättar nåt också, säkert om vädret, men det förstår jag inte, han pratar för fort och otydligt. När det plingar till och den lilla bältesskylten i taket släcks ställer jag mig upp och sträcker på mig. Det har varit en lång resa. Jag går ut i gången, tar min resväska i handen, och går efter mamma och pappa ut ur flygplanet.
Två timmar senare sitter hela familjen inklämd i en taxi på väg till gästhuset vi ska bo på i början. Eftersom vi har så många väskor får jag sitta i pappas knä. Ingen behöver ha bälte. Det finns inte ens. Det här hade aldrig varit okej i Sverige, men det här är Nepal!
Jag tittar ut på gatan. Det är väldigt smutsigt och mycket bilar. Och mycket skräp på gatorna.
Efter några minuter är vi framme vid gästhuset som heter Goshen house. När taxin stannar kommer gästhusets ägare, en kvinna med glasögon, och en ung kille ut ur huset. De hälsar oss välkomna. Medan väskorna packas ur bilen ser jag mig omkring på denna nya plats. Gästhuset är en ganska liten ljusgul byggnad av cement, med tre stora fönster och en balkong på andra våningen. Framför byggnaden finns det en liten fyrkantig gräsplätt och flera blomkrukor med färgglada blommor. Runt byggnaden är en stenmur.
Gästhuset visar sig vara ett hemtrevligt ställe, med ett litet kök där man får laga sin egen mat, ett vardagsrum med TV, soffor och en låda med leksaker, och 6 stycken rum för gästerna. Vår familj har två rum. Mitt och min systers rum har tre sängar med blommiga överkast, ett skrivbord, och en garderob. På den väggen hänger tavlor. Här kommer jag trivas, tänker jag när jag samma kväll ligger på min nya säng, som jag kommer sova i de närmaste veckorna. Men det är mycket nytt och konstigt i det här landet. Inte ska man behöva ta tre lager kläder på sig när man går och lägger sig? Här är det så kallt inomhus att det behövs, husen blir inte uppvärmda. Och vattnet i kranen får man inte borsta tänderna med, det kan man bli sjuk av. Istället får man använda vatten som gått igenom ett filter. Och det är normalt med strömavbrott, flera timmar på dygnet stängs strömmen av i hela staden, så nu på kvällen har vi fått använda ficklampa inne. Det är har blivit många intryck den första eftermiddagen, men just nu är min största känsla glädje och spänning över att vara här.
Det är den andra dagen, när vi går på en promenad i staden, som blir mer händelserik med negativa och nästan chockande intryck av Nepal. Då märker vi tydligt vilket smutsigt, stökigt, och fattigt ställe Nepals huvudstad faktiskt är. Trafiken på gatorna är vild. Det är tutande bilar överallt, det finns inga trafikljus eller övergångsställen, och det känns livsfarligt att gå över gatan. Luften är full med avgaser och det sticker i näsan. På sidan av vägen står fruktstånd med flugor på frukten. Överallt syns herrelösa hundar som strövar runt på trottoarerna med svansen mellan benen. De letar i sophögarna efter mat och ser helt utsvultna ut. Jag älskar djur och förstår inte varför folk inte bryr sig om de här stackars hundarna. Det finns inte bara hundar utan också fattiga barn och vuxna som går runt och tigger från de rikare. En syn som gör mig riktigt ledsen är en ung kvinna med en smutsig bebis på ryggen som plockar nötter från marken. Kan man vara så hungrig att man skulle äta smutsiga nötter som folk kan ha trampat på? Det kan jag knappt förstå. Jag funderar på varför just vi har så fina kläder och mat att äta när många här i Nepal har det så eländigt. Världen är konstig ibland.
När vi är tillbaka på våra rum igen är känslorna blandade. Jag känner mig trött och längtar efter Sverige. Samtidigt vet jag att vi kan ta det lugnt, och tror att det kommer bli bättre efter ett tag. Nepal är ändå ett speciellt land, det har vi hört från många håll, och det kommer jag också inse under åren som kommer. Åren i Nepal.
Kommentera