Livet i Nepal

01 Nov

18:31

Framme i Tansen!

1kommentarer

Mina rubriker är inte särskilt kreativa känner jag, men nu är vi i Tansen! Staden (som med svenska mått skulle kallas by) där vi bodde mellan våren 2008 och vintern 2012. Vi kom i torsdags, efter en lång och ganska händelserik resa.

På kvällen i söndags började vi resan med att åka bil till Stockholm. Antagligen den "tråkigaste" delen. Vi kom fram vid midnatt någon gång. Vi skulle sova på kursgården på Årsta Holmar, där mormor jobbar. Så vi åkte vi båt ut till ön (det tog inte mer än tio minuter så det var också ganska odramatiskt :), alla utom pappa som sov i bilen. Där fick vi sova i en sådär fyra timmar, innan det var dags att gå upp igen för att åka till Arlanda. När vi kommit dit checkade vi in (vi klarade oss trots att vi hade ganska många extra kilon), sa hejdå till mormor och boardade planet. Vi flög med Lufthansa och mellanlandade i München men var bara där i ett par timmar. Nästa flygresa varade i ungefär sju timmar och tog oss till New Delhi. Flygplatsen där börjar kännas som hemma, det var typ nionde gången jag var där. Sist sov vi ju på golvet, när vi var tvugna att stanna på flygplatsen i många timmar. Det var mysigt, de har heltäckningsmatta på hela flygplatsen (!) så det var mjukt och skönt :) Men den här gången var vi inte där länge. Vi fixade så att en taxi-chaufför körde oss till ett "hotell" (låter så lyxigt, egentligen tycker jag inte det var fint nog för att få kallas hotell...), fick ett rum (ja, det var trångt, med fem personer och alla våra väskor) och sov där de timmar som var kvar av natten. Vid halv nio den kvällen skulle vi gå på nattåget till Gorakhpur, en annan stad i Indien. Eftersom vi hade nästan en hel dag innan vi behövde åka till stationen så åkte vi till en marknadsplats i staden där indierna själva handlade, inget typiskt turistställe alltså. Det var jätteroligt att vara i Indien eftersom det är så likt Nepal på många sätt. Men efter några timmar ute på stan, med folk överallt, trafik, människor som sitter på marken och tigger plus värmen (de gånger vi var i Indien på sommaren var det mycket värre, men det kändes ändå för varmt!) blev man ganska utmattad både fysiskt och psykiskt. Men efter en god indisk måltid (indisk mat alltså!!! Så otroligt gott.), tillsammans med en familj vi känner från Karlstad som var där i några månader, kändes det bättre.

Sen var det dags: nattåget. Jag har skrivit ett inlägg om den första och mest händelserika indiska tågresan, om ni vill läsa kan ni leta upp "Den äventyrligaste resan" i kategorin "De 5 åren" (det här med länkar alltså...). Det var en spännande men inte särskilt rolig resa. De två gångerna efter det var dock bättre, så vi var inte så oroliga inför tågresan. Men jag var i alla fall inte så taggad- fjorton timmar är ganska länge och jag visste inte hur mycket jag skulle kunna sova.

Jag måste börja med att berätta lite om tågstationen. Den här gången gick vi på i "Old Delhi" och inte New Delhi, men de indiska tågstationer jag sett liknar varandra ganska mycket. Det här var en stor station, med resturanger och små affärer. Det fanns inte många bänkar, och golvet, eller kanske snarare marken, var full med människor som satt eller låg och väntade på sina tåg. Jag och Moa jämförde med tågstationen i Karlstad och det var svårt att fatta att det är samma värld. Utanför stationen i Old Delhi låg hemlösa människor och sov, direkt på marken med den högljudda trafiken runt omkring sig. I Indien och speciellt i Delhi var skillnaden mellan rika och fattiga så uppenbar. Visst kan det vara så i Nepal också, men det blev så mycket tydligare i Indien. Till resturangen där vi åt i New Delhi gick de rikare, finare personerna som lät städerskan öppna dörren åt dem. Utanför satt barn i trasiga och smutsiga kläder, som tiggde eller sålde leksaker för att få pengar. Det är så sorgligt att se, och jag tänker på hur bra många av oss har det, materiellt sett- vi har mat att äta, uppvärmda och rymliga hus eller lägenheter, bilar, en massa prylar och kläder... Utan att förstå hur mycket vi har att vara tacksamma för!! Vi jämför oss med andra och tar saker för givet. Jag önskar så att fler skulle få uppleva hur det är att leva i ett u-land, det ger så många nya perspektiv och insikter.

Det blev ett sidospår. Tillbaka till tågstationen! Det var ett litet drama där när mamma upptäkte att hennes mobiltelefon var borta. Jag, Moa och John satt på våra resväskor medan mamma och pappa letade i typ en halvtimme, utan att hitta mobilen. Antagligen blev den stulen någon gång under dagen.

Sen var det dags att gå på tåget. Vi fick gå en bra bit med våra väskor, upp och ner för trappor, innan vi kom fram till vårt tåg. Den här gången hade vi biljetter, till andra klass. Där fanns det både kupéer med fyra bäddar, och britsar i korridoren med draperier för. Vi hade fem av de senare, och efter lite kvällsmat bestående av typ pommes frites, kakor och bananer, gick vi och la oss. Som många av er vet är jag lite överdrivet rädd för smuts och bakterier, och... det hade helt klart varit enklare att resa i Indien om jag inte varit så... överkänslig. Indiska tåg är nämligen inte riktigt så rena och fräscha som svenska. Men vi fick ju i alla fall egna lakan, som antagligen blivit tvättade. (Fast dagen efter upptäckte jag att jag fått några mystiska, kliande bett...) Och vi hade med oss örngott, tack och lov. Så så farligt var det väl egentligen inte... Däremot var britsen lite för smal, filten åkte ner över kanten och om jag låg på rygg fick min väska precis plats. Och när det gick folk i korridoren åkte draperierna upp så de indiska männen stirrade på mig. Kändes det som, åtminstone. Trots allt detta somnade jag faktiskt ganska fort, sov igenom natten och vaknade bara några gånger (två gånger var det något som tjöt i flera sekunder, jag trodde att det var typ brandlarmet men det var tydligen bara att vårt tåg mötte ett annat). På något sätt var det ändå lite mysigt att ligga där när tåget skumpade, fast det kändes som att man skulle ramla ner på golvet. Och jag kom på att jag faktiskt var glad att vi inte bara reser på det enklaste och bekvämaste sättet hela tiden.

Mitt på dagen kom vi fram till Gorakhpur. Där fick vi träffa Victor John, en indisk missionär som bott i Sverige, hans fru Sollevi och syster Usha. De har en organisation som heter ASSI, med många olika projekt på gång, bland annat har de ett barnhem som vi fick se. Det var verkligen häftigt, vilket annorlunda liv barnen får jämfört med om de bott på gatan eller hos människor som inte bryr sig om dem.

Vi sov en natt i Gorakhpur, på ett inte-så-mysigt hotell. Sen åkte vi vidare, med bil till Nepals gräns. Där gick vi av, satte de tyngsta väskorna på en cykelrikshaw, och gick mot Nepal. Vi var ju lite oroliga att vi inte skulle kunna korsa gränsen, men det gick jättebra. Känslan när man kom till skylten där det stod "Welcome to Nepal" var helt fantastisk.

Då var det dags för den allra sista biten till Tansen. Det skulle komma en bil för att möta oss, och vi blev ganska förvånade när vi såg den. Den var mindre än vår bil hemma, och med en förare också undrade vi hur vi skulle få plats. Men det gick! Några väskor på taket, två i pappas knä, John i mitt knä och Moa i mammas. Vägen var som nepalesiska vägar brukar vara- inte asfalterade och ofta inget som skyddar bilarna från de höga stupen. Resan tog två-tre timmar och jag var riktigt rädd vissa sträckor. På ett ställe hade det varit "landslide" natten innan, så hade vi kommit några timmar tidigare hade vägen kanske varit blockerad. Men det gick bra, tack och lov, och vi kunde åka hela vägen till Tansen.

Att vara i Tansen igen är helt underbart. Det är så overkligt att vi är här, men samtidigt känns det så naturligt- det här var ju vårt hem i fyra och ett halvt år. I fredags gick vi till huset där vi bodde (nu bor vi på sjukhusets guesthouse), där bor det en tysk familj. Det såg annorlunda ut såklart, men det var ändå många möbler, mattor, gardiner osv som vi kände igen och så många minnen kom tillbaka.

Vi har också träffat många människor som vi inte sett på länge. De flesta säger samma saker: "När kom ni?" "Hur mår ni?" "Vad stora ni har blivit!" och, kommentaren som värmer mest; "Ni har blivit tjockare sen sist!"... Ja, det är en komplimang här. Eller ska vara en komplimang. Det är bara att le och nicka...

I Sverige är det ju sista höstlovsdagen idag, men söndag är Nepals måndag och vi började med vårt skolarbete idag. Jag som gick Sofia Distans i sexan och halva sjuan tycker att det funkar bra att jobba på egen hand, men visst kommer man sakna att ha alla sina klasskompisar runt omkring sig.

Det här blev ett långt inlägg, har ni orkat läsa ända hit är jag imponerad... Nu kommer några bilder. Och jaa, jag vet att de är åt fel håll... jag orkar helt enkelt inte gå tillbaka och rotera dem. Ni får välja om ni vrider på huvudet eller på mobilen/datorn :-) Vill ni se fler bilder och läsa mer kan ni gå in på mamma & pappas blogg, poardeby.blogg.se. Ha det bra!