Ja, idag är det faktiskt bara en vecka kvar tills vi lämnar Tansen och åker till indiska gränsen igen. Tiden går fort! Vi har varit i Nepal ungefär lika länge som ett sommarlov är. Det känns som väldigt lång tid- men vi har ju hunnit med mycket också.
Julen har varit jättehärlig! Vi firade julafton tillsammans med Kristin (som åkte till Tansen i samma minibuss som oss), det var jätteroligt att hon var med också. Till middag blev det kokt potatis, omelett med champinjon-stuvning och kyckling, med lite andra tillbehör. Det var ungefär det vi brukade äta på jul när vi bodde här. Efter middagen klädde vi på oss ordentligt med kläder (det blir riktigt kyligt på kvällarna och nätterna även om det oftast är soligt och varmt på dagarna) och gick ut och sjöng julsånger för olika vänner. Det gjorde vi förra året i Sverige också, och det var mysigt. Det blev både några engelska sånger och "Staffan var en stalledräng", och folk verkade uppskatta det :)
På juldagsmorgonen var det gudstjänst i nepalesiska kyrkan. Den var rätt lång, med bland annat lovsång, en kort predikan och massa olika danser. Man blev lite otålig i slutet, men jag njöt ändå av gudstjänsten! Resten av dagen gjorde vi inte särskilt mycket, förrän på kvällen när vi gick till restaurangen nanglo's och firade Alecias 16-årsdag. Jag tyckte att det var ett tag sen jag åt daalbhat (tröttnar verkligen inte på det!) så jag beställde en vegetarisk- såå gott, som vanligt. Vi satt på golvet och åt (på kuddar vid låga bord), jag tycker det är riktigt mysigt även om man måste flytta sig lite med jämna mellanrum för att inte benen ska somna. Hela kvällen var jätterolig, jag och Moa pratade och skrattade mycket med Alecia och Siobhan. Vi har verkligen saknat att umgås med folk i vår ålder. Den kvällen var sorgligt nog den sista med familjen Martin- de åkte morgonen därpå. Men vi umgicks mycket under den vecka de var här, och hade så kul tillsammans. Att få träffa dem igen 4,5 år efter att de lämnade Tansen och 3 år efter att vi sågs sist (det var i Thailand precis innan vi flyttade tillbaka till Sverige) var helt underbart. Det kändes inte som att så lång tid hade gått!
Annandagen var en intensiv dag- fast inte på ett negativt sätt! Eftersom det var lördag var det gudstjänst igen, och eftersom jag älskar nepalesiska gudstjänster, så gick jag och pappa till kyrkan medan de andra var hemma och vilade. När vi kom tillbaka åt vi lite "fried rice" till lunch, sen gick vi för att träffa tre olika familjer. Först gick vi hem till en familj som tagit sig ur fattigdom och en väldigt svår situation och nu försörjer sig genom att föda upp olika djur (getter, höns, kaniner och duvor) som de sedan säljer. Det var häftigt att se och vi fick gott te (märker ni vad poetisk jag är? ;). Nästa stopp var nanglo's, igen. Där fikade vi med vår didi (betyder storasyster och används flitigt av nepaleser, vi använder det också när vi pratar om vår "hemhjälp") Santi, hennes två döttrar, en annan kvinna från kyrkan och hennes dotter. Till sist gick vi hem till mamma och pappas språklärare Khila och åt middag. Riktigt gott ris med chukauni (yoghurtsås med potatis), tarkari (stekta grönsaker) och kyckling (för dem av oss som äter det). Typ daalbhat utan daal, alltså. Te blev det också förstås. Det var en bra dag!
På söndagen hälsade vi på Santis föräldrar som bor i en liten by en bit utanför Tansen. Först åkte vi lokalbuss. Ska man göra det i Nepal får man släppa taget om det här "jag-behöver-mitt-personliga-space-och-helst-inte-sitta-bredvid-nån-jag-inte-känner"-tänket som vi ofta har i Sverige (jag har i alla fall en tendens att tänka så och jag tror inte jag är ensam om det!). För när så många passagerare ska få plats i bussen har man inte råd att lämna något tomt säte inte. På ditvägen sa "påkastaren" (som vi kallar honom) åt mig att klämma in mig längst bak mellan Santi och en annan kvinna, där det redan stod ett litet barn. Så jag fick liksom sitta halvt på sätet, eftersom jag inte ville sitta PÅ det oskyldiga lilla barnets fötter. Dessutom började jag snabbt känna mig lätt åksjuk eftersom människorna i mittgången stod ivägen för föstret där framme så jag inte kunde se ut (och jag har ju tidigare försökt beskriva vägarna i Nepal...). Efter en stund bad i alla fall Santi att kvinnan bredvid mig skulle ta sitt barn i knät, och sen var det kanske 10 minuter tills det var dags att gå av så det var ingen fara.
Efter bussresan fick vi gå i kanske en halvtimme och sen kom vi hem till Santis föräldrar. De hade ett jättefint hus- de fick hjälp att bygga nytt efter jordbävningen. Förutom föräldrarna (som är så gulliga!!) träffade vi en av Santis systrar, en av hennes systerdöttrar, Sabitra, och Sabitras lillebrors fru. Lillebrodern var om jag minns rätt 17 år (och just då i en annan stad) och Santi gissade att hans fru var 15-16. Som traditionen i Nepal är, så hade hon flyttat in i sin mans hem och hjälpte nu till med att laga mat, diska och sköta djuren. Väldigt annorlunda från i Sverige kan man säga! Hur som helst så blev vi blev bjudna på jättegott "selroti" (runda, söta bröd bakade på rismjöl och friterade i olja), chukauni och stekt ost med spenat. Sen läste vi Bibeln tillsammans och bad, och efter det var det dags för oss att gå och åka tillbaka till Tansen. Den bussresan stod pappa upp medan vi andra i familjen fick sitta nära föraren, och åka baklänges. Om jag vred på huvudet såg jag vägen bra så jag var rätt nöjd, även om det var trångt. Att resa i Nepal är aldrig tråkigt ;)
De två senaste dagarna har vi mest varit hemma och pluggat (nej, inget långt jullov för oss tyvärr). Men vi har varit ute och njutit av solen också, och idag var vi med tre av missionärsbarnen och lekte med deras kaninungar. Jättemysigt! Är så otroligt tacksam över att få vara i Tansen och ska ta vara på de sista dagarna nu!
Lägger upp två bilder: en från gudstjänsten den 25:e och en på mig och Moa i finkläderna :)
