Livet i Nepal

Nu är vi tillbaka i Pokhara igen efter att ha bott tre dagar i byn Shrinatkot, som drabbades hårt av den stora jordbävningen i april. Organisationen som mamma och pappa jobbar för just nu, Asal Chimeki Nepal (förkortas ACN, betyder ungefär "god granne" och är en kristen organisation baserad i Pokhara) arbetar mycket i den här byn, just nu är två av projekten att återuppbygga en raserad skola och att bygga en ny hälsostation. Och i tisdags åkte alltså vår familj dit, tillsammans med ett gäng från ACN och Kristin Ottosson, en svensk tjej som också var missionärsbarn i Tansen när hon var liten. Innan vi åkte trodde jag nog att det skulle bli ganska påfrestande men det blev bättre än jag förväntade mig! Det var jättehärliga dagar- Shrinatkot är verkligen en fin by, med vacker utsikt och många omtänksamma människor- men samtidigt var det sorgligt att se hur jordbävningen förstört så många hus. Ett halvår senare bor de flesta familjerna fortfarande i baracker byggda av plåtskivor och träplankor. Huset där vi fick sova hade byggts för bara ett år sen, och klarade sig relativt bra i jordbävningen, men det blev en stor spricka i väggen. Nu sover familjen i ett plåtskjul bredvid huset. Rummet där de flesta av oss sov (=en kvinna från ACN, Kristin och alla i familjen utom pappa (han sov på balkongen utanför)) användes för att förvara majs och ris, och på dagarna var det även kontor för byns elektricitets-kommitté. Jag tycker vi hade det rätt mysigt- vi fick sova i våra sovsäckar, på en dubbelvikt heltäckningsmatta med en filt ovanpå. Det var ju inte lika mjukt som en madrass direkt men jag hade inga problem med att sova. Dessutom fanns det till och med en glödlampa och eluttag (!) i rummet. Och vi märkte inte av några strömavbrott- medan strömmen här i Pokhara är borta många timmar om dygnet (enligt vår uppskattning var det ca 12 timmar idag).

Den första dagen, när vi åkte till byn, var nog den längsta och mest händelserika. Jag och Moa blev väckta redan vid halv sex-tiden, klockan 6 skulle bilen komma och hämta upp oss. Men det här är Nepal och klockan hann väl bli i alla fall halv sju innan bilen dök upp. Vi lyckades ta oss ut genom grinden utan att bli uppätna av vakthunden Kali ("HAN KOMMER!! Spring!!!") vilket nästan var en bedrift bara det. Sen åkte vi till ACNs kontor och väntade på resten av gruppen som skulle följa med. Hela resan var väldigt seg, jag vet inte hur många gånger vi stannade för att vänta in den andra bilen/köpa vatten/dricka te/gå på toa/äta daalbhat. Från att vi åkte från huset tror jag det tog åtta timmar innan vi kom fram. Men resan gick ju bra i alla fall, även om det tog tid. De sista två timmarna var vägen extremt skumpig, slingrig och som vanligt åkte vi alldeles för nära kanten. Usch. Jag borde väl ha vant mig vid det här laget men jag tycker fortfarande att det kan vara sjukt läskigt att åka bil i Nepal. Men vi kom ju fram den här gången med!

Efter en ganska lång och tråkig invigningsceremoni av den nya hälsostationen (som inte ens är byggd än... känns inte jättelogiskt) och en kopp väldigt sött te, började vi göra oss hemmastadda i rummet där vi skulle sova. Klockan var strax över 6 och vi satt på vår matta och pratade och spelade spel när huset plötsligt började skaka ordentligt. "Det är väl inte en jordbävning...?" tänkte jag men insåg snabbt att det var precis vad det var. "UT!!" ropade mamma. Moa var först fram till dörren och några långa ögonblick försökte hon öppna den utan att lyckas. Men så gick det och vi skyndade oss ut. Jag var riktigt rädd när vi stod där ute på marken, och det kändes extra läskigt att vara just i den här byn eftersom den ligger så nära epicentret av den stora jordbävningen. Men den här gången slutade det skaka efter bara några sekunder och den enda skadan på huset var några flagor från väggen som föll ner på golvet. Jag har hört olika om vilken magnitud den här jordbävningen hade, men ungefär 5 på Richterskalan verkar det som. Den var alltså inte jättestor, men det räckte för att tre personer skulle omkomma (var det hände vet jag inte, någonstans nära epicentret antar jag). Sedan april har det varit sådana här mindre jordbävningar regelbundet, och i Shrinatkot hade människorna blivit vana vid det. Men det betyder inte att de inte blev rädda.

Den första hela dagen började vi med att dricka vårt morgonte. Vi fick prova på det nepalesiska upplägget av dagens måltider- te vid 8-9-tiden, daalbhat några timmar senare, te igen på eftermiddagen och till sist daalbhat till middag vid 7 någon gång. Vi fuskade dock lite, tog lite kex/bröd/snacks till morgonteet och även eftermiddagsfika. Annars tror jag det hade funkat rätt bra att äta precis som familjen vi bodde hos- daalbhat är mättande och det är inga tomma kalorier där inte, så man står sig ett tag. Dessutom tycker numera nästan hela familjen om daalbhat, och jag har inte tröttnat på det som jag faktiskt gjorde när vi bodde här. Fast att äta det två gånger om dagen sju dagar i veckan skulle nog bli rätt enformigt. Och det var ju inte så kul de gånger man fick gruskorn i riset...

Okej, fortsättning på dag 2. Efter vår lilla frukost gick vi för att besöka en skola i närheten, för barn upp till 10-årsåldern ungefär. Mycket av skolan hade rasat, och tre provisoriska klassrum av plåtskivor hade byggts upp. (Bilder kommer längre ner.) Det var en liten skolgrupp, omkring 20 barn, så vi fick träffa allihop. Vi sjöng "head, shoulders, knees and toes", lekte "svansen på elefanten" (som svansen på grisen- Kristin ritade en elefant på whiteboarden och sen fick barnen rita dit svansen med förbundna ögon) och så gjorde vi ballong-hundar till dem. Det var riktigt roligt :)

Efter att vi kommit tillbaka till huset och ätit lunch, gick mamma och Kristin till hälsostationen för att arbeta lite där (mamma är ju sjuksköterska och Kristin är dietist). Vi andra satt mest ute på balkongen eftersom det var kontor inne på "vårt" rum och dessutom stormöte för elektricitetskommitén (eller nåt) på framsidan av huset. Det visade sig att när mötet var slut skulle deltagarna äta daalbhat som mamman i "vår" familj lagat, och eftersom det skulle vara lite finare mat skulle de förstås få kyckling till... När vi insåg att det var slakt på gång precis nedanför balkongen där vi satt, smet vi ut direkt och flydde till hälsostationen och drack te. Speciellt jag och Moa ville verkligen inte se något stadie av slaktnings-processen. Men det var ganska hemskt just de här dagarna i byn, för utanför huset där vi bodde slaktades TRE hönor på bara två dagar. Sen låg det fjädrar och blod där man skulle tvätta händerna efter toalettbesöken... Usch!! säger jag bara.

Hur som helst. Andra morgonen fick vi också hälsa på en skola, en mycket större med kanske 200 elever. Där fanns också plåtbaracker med klassrum, även om vissa byggnader inte skadats så mycket av jordbävningen. Mamma och Kristin körde "svansen på elefanten" där med, men det var engelsk-läraren som var mest entusiastisk... När han började dansa runt med ögonbindeln på, så att eleverna tjöt av skratt, förändrades min bild av nepalesiska lärare lite grann om man säger så.. Men det var ju bra att vårt besök uppskattades ;)

Igår morse åkte vi alltså ifrån byn, till Pokhara igen. Det kändes lite tråkigt att åka så tidigt, jag hade gärna stannat längre. Fast den inte-så-fräscha toaletten, och det faktum att det enda sättet att duscha förmodligen hade varit att gå till någon kran längs vägen, med kallt vatten, gjorde så att det ändå var rätt skönt att komma tillbaka till Pokhara. Att få tillgång till internet igen var också kul, även om det faktiskt gick riktigt bra att vara utan det i nästan fyra dagar. Jag tror man klarar det mesta, bara man ställer in sig på det. 

Okej, dags för bilderna! Det blir ganska många den här gången.

 

Framsidan av huset vi bodde i