Nej, jag ska inte räkna upp alfabetet. Jag hoppas ni kan det. ABC år en förkortning för Annapurna Base Camp och dit vandrade vi tillsammans med två svenska familjer hösten 2011. Jag var 12, John som var yngst (men åkte mest bärstol) var 4. Vandringen skulle ta 8 dagar och vi skulle bo på vandrarhem längs vägen.
Den första dagen började ganska bra. Vi var 7 barn/ungdomar förutom John och vi hade jätteroligt under vandringen, pratade på vägen och spelade kort när vi stannade för att äta. Att vara på en 8-dagars vandring är ett bra sätt att lära känna varandra.
Ett misstag de vuxna gjorde den första dagen var dock att de inte skickade en bärare (vi hade 8 bärare som bar vår packning, den var för tung för att vi skulle bära den själva) i förväg för att beställa lunch. Vi fick sitta och vänta på maten i en timme och sen var det flera som inte ens fick det de beställt.
Den första kvällen var också jobbig, vi fick gå någon timme i mörkret. När vi äntligen kom fram till vandrarhemmet var vi hungriga och trötta. Som så ofta under vandringen gicke vi och la oss direkt efter vi ätit- man vill ha så mycket sömn så möjligt.
En av dagarna regnade väldigt mycket. Vi var frusna och blöta. "Det regnar inte vid den här tiden, ni behöver inte regnkläder" sa mamma till våra kompisar. Vid lunchstället fick en av papporna oss att göra "huvud axlar knä och tå". Lite pinsamt tyckte nog hans tonåringar. När vi fortsatte gå mötte vi ett gäng som var på väg ner. En man frågade mig hur gammal jag var. "Tough kids" sa han sen. Det hjälpte nog mig att kämpa på... Jag blev ganska stolt.
Till slut på den tredje dagen kom vi till vandrarhemmet. Då var våra sovsäckar och kläder genomblöta så vi hängde dem framför gasolvärmaren (eftersom det är riktigt kallt inne också behövs det). På det här stället fanns det inte tillräckligt många rum för att varje familj skulle få var sitt. Så vi delad ett stort 6-bäddsrum med familjen på 4 personer. Det var mysigt. På morgonen hade några av de andras hyrda sovsäckar läckt så de hade fjädrar på kläderna. :)
Dag 4 skulle vi ta oss hela vägen till ABC, vårt mål med vandringen. Till början var det mest slask, sen kom snön. John mindes inte att han sett snö innan, han var ju bara en bebis då, så han blev överlycklig. Det var roligt för mig & Moa också. Lunch åt vi på Machapuchre Base Camp, sen skulle det bara vara en timme kvar. Det var det inte. Det kändes som att vi gick i en evighet. En av de andra mammorna tog fram svenskt godis och då blev det lite bättre. Till slut nådde vi ABC. Då gick vi in direkt och drack te. Sen var det mat och sen sovdags.
Tidigt nästa morgon väcktes vi för att se på soluppgången över bergen. Då hade två stycken kräkts under natten och jag vaknade med fruktansvärt ont i magen (antagligen höjdsjuka). Så jag kunde inte direkt njuta av soluppgången. När vi kom ner en bit blev det bättre i alla fall.
Att gå ner var bättre än att gå uppåt (ibland gick man i trappor i flera timmar i sträck, det blev jobbigt!). Dessutom gick det snabbare. En liten händelse var att jag blev knuffad av en åsna ner för ett stup på ett par meter. Det var mycket åsnor, och vi barn visste att vi alltid skulle hålla oss på insidan när de kom. Men nu kom de så plötsligt att jag hamnade på utsidan. Så en åsna, jag minns att den var vit, gjorde så att jag föll ner för den lilla branten. Jag säger bara tack och lov att det inte var högre- på vissa ställen är det tiotals meter ner. Jag var oskadd men chockad. Även i höstas när vi vandrade blev jag ganska rädd när åsnorna kom klampande. ¤¤¤¤¤ Den sista dagen kom vi tillbaka till Pokhara, där vi skulle vara några dagar. Det var riktigt skönt att vandringen var över, även om den blev ett härligt minne!
Kommentera