Hemma. Var ligger det nånstans? Som missionärsbarn är det inte alltid lätt att veta var man hör hemma. De första månaderna (veckorna??) i Nepal var Sverige fortfarande hemma. Men det tog inte lång tid innan det gula huset i Tansen var vårt hem. Jag minns en gång när familjen var i Pokhara, semesterorten som jag nämnt tidigare. John var liten, kanske två-tre år. Vi var på en restaurang och jag lekte med min lillebror en bit från bordet där resten av familjen satt. Plötsligt hörde jag två tjejer prata svenska. Det var inte så ofta man hörde det- inte som i Thailand direkt. Jag minns inte exakt vad tjejerna sa till oss men de frågade i alla fall var vi bodde. "Tansen" svarade jag förstås. På nåt sätt lyckades de höra så fel att de tyckte jag sa "Karlstad". "Karlstad??" "Alltså jaa... fast vi bor här i Nepal nu..." Turisttjejerna tog för givet att vi bodde i Sverige, och i princip alla i Sverige (höll på att skriva "där hemma" ist för Sverige, jag har bott här tillräckligt länge nu...) trodde att det var här vi kände oss hemma. Men under somrarna var Nepal fortfarande vårt hem. "Är det inte skönt att vara hemma!?" utbrast vänner, släktingar och främmande tanter från främmande kyrkor som vi besökte. "Ehm, vi bor i Nepal om du missat det..." sa vi inte. Men det var ungefär så vi kände. "Home is where the heart is", sägs det. Man kan ha flera hem! Jag saknade Sverige mycket under åren i Nepal. Och jag kan inte säga att jag längtade till Nepal särskilt mycket när vi semestrade i Sverige (ja, semester är vad jag skulle kalla det. Vi förknippade vårt "passport country" som man säger bland missionärer, med sol, bad, vänner, släktingar och god mat, ungefär). Jag ska inte ens berätta vad jag skrev i min dagbok precis innan vi reste tillbaka en sommar. En ohyfsad liten unge var jag. Ibland i alla fall. Men både Nepal och Sverige finns i mitt hjärta! Det finns saker jag gillar och ogillar med båda länderna! Jag räknande upp några av dem i de två listorna. Jag önskar att fler av mina nära & kära skulle förstå det, och kanske försöka intressera sig mer för mitt andra hemland (även om det självklart finns de som förstår och har stor respekt för att man inte alltid känner sig hemma i Sverige!). Både jag och Moa blir glada av att få frågor om Nepal- och då menar jag uppriktiga frågor, från någon som faktiskt är nyfiken på riktigt. Är man inte ett dugg intresserad- ja då får vi acceptera det. Jag tycker att det är det bättre att inte fråga nåt alls än att ställa en fråga som man inte bryr sig om svaret på.
Jag ska avsluta med att säga att jag har många hem! Där jag kan vara mig själv och må bra, där jag är omringad av människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig, där kan jag känna mig hemma. Oavsett om det är i Alster, i en kyrka, på en gård mitt ute i skogen, i en liten stuga i Norrland, eller på ett enkelt vandrarhem i Nepal.
Kommentera