Nu ska jag för en gångs skull INTE skriva om Nepal. Surprise surprise. Jag ska skriva om... Indien!
 
Den här berättelsen utspelar sig i juni 2009. Jag var alltså nästan 10. Vi var påväg till Sverige, vår första sommar där sen flytten. Vi var jättetaggade (inte för att det ordet fanns i mitt ordförråd då men.) Vi längtade efter släkt, vänner och- självklart- svensk mat (är ni trötta på att höra om mat än??). Och nu var det så att det var mycket billigare att åka bil till Indiska gränsen (nepalesiska gränsen??? Ni fattar...), sova där, åka mer bil och åka nattåg. Billigare än att flyga hela vägen alltså. Så det var så det blev. Redan i början av resan blev det lite dramatiskt eftersom vi var tvungna att åka på kvällen när vi tänkt åka nästa morgon (pga stängda vägar. Ett vanligt problem i Nepal). Och det fick vi veta den eftermiddagen, tre timmar innan vi åkte. För mamma och pappa blev det jobbigt eftersom de hade tänkt packa typ hela natten. Jag var mest ledsen för att jag var tvungen att säga hejdå till min älskade finska fröken som jag tyckte om jättemycket. Hon skulle ha åkt för gott när vi kom tillbaka och jag var förtvivlad. Jag skrev typ 3 kort till henne innan vi åkte. Men jag överlevde det. Det var väl en av de första personerna som det var riktigt jobbigt att skiljas från. Men jag skulle få uppleva det många fler gånger.
 
Hursomhelst. Vi åkte den natten, i en jeep som vi ofta reste i- vi kände de två förarna. Hela familjen satt i mittensätet utan bälten, men det var inget konstigt alls. Vi kom fram till gränsen mitt i natten. Mamma och pappa letade efter något vandrarhem där vi kunde sova och jag minns en ljusgrön trappuppgång. Idas intelligenta observationer. Vi fick hursomhelst ett rum med en dubbelsäng och fast det var natt var det fruktansvärt varmt. Vi sov alla fem i sängen med så lite kläder som möjligt och en fläkt i taket ovanför oss. Jag kommer ihåg att mamma tog fram en helt smält Marabou-kaka som vi fick äta. Sparat den så länge som möjligt innan Sverige liksom. 
 
Nästa morgon åkte vi vidare till staden där vi skulle gå på tåget. Här tror jag att mina minnen är lite ihopblandade eftersom vi var på den tågstationen 3 gånger. Jag vet i alla fall att vi satt på våra resväskor i en stor väntsal. Det var massa folk där, det var varmt och toaletterna var kanske de värsta jag varit på. Det är en av de starkaste minnena jag har från hela den resan... 
 
Vi hade ett litet problem där på tågstationen. Eller ja, ett ganska stort problem faktiskt. Pappa hade nämligen inte lyckats boka tågbiljetter. Så medan vi satt där på våra väskor sprang pappa runt och försökte fixa det. En man sa att han skulle få tag i biljetter åt oss. Lite senare såg pappa mannen men han ville inte möta pappas blick. Till slut var det en som tyckte att vi skulle gå på tåget och försöka fixa det där. Så det var det vi gjorde. Vi släpade oss på tåget med all vår packning och hoppades på det bästa. Här kommer mitt andra starka minne. Medan mamma och pappa pratade med olika konduktörer, och insåg att vi egentligen inte fick vara på tåget, fast pappa betalat, satt jag på min röda resväska och grät förtvivlat. En konduktör nöp mig ovanligt hårt i kinden (aj!!) och sa "don't worry". Lätt för honom att säga... Till slut fick vi sätta oss på en smal träbänk utanför toaletterna (behöver nog inte beskriva dem... men de var inte så trevliga). Där satt vi i kanske 4 timmar och svettades, det var runt 40 grader. Det enda jag skrev om Indien i min kära dagbok (förutom att jag ville se Taj Mahal) var just att det var "fint men varmt". Vi hade knappt någon frisk luft där på vår träbänk men vid det lilla fönstret fanns det en smal springa där det kom in frisk luft. Jag och Moa turades om att sitta där och andas. Efter de där timmarna var det en snäll konduktör som sprang av tåget på en hållplats och fixade så att vi fick rätt att vara på tåget. Några omtänksamma resenärer lät sen oss få två britsar (som var ca en halvmeter breda) att dela upp oss på. Jag och pappa fick en brits och Moa, mamma och John fick en. De två sistnämnda ammade typ hela natten och enligt mamma själv sov hon ingenting. Men jag och pappa sov ganska gott.
 
Så kom vi fram till vandrarhemmet i Delhi (huvudstaden) där vi skulle bo en natt. Det ägdes av en kvinna i 70-årsåldern som hette Mrs Nagpal. Det är kanske den enda personen som jag träffat vid mer än ett tillfälle och t o m bott hos men inte vet vad hon heter i förnamn. Vandrarhemmet var i alla fall enkelt men mysigt. På dagen var jag, mamma och Moa och badade i en pool med väldigt stränga regler. Man var tvungen att ha uppsatt hår eller badmössa och när man badat i en timme kom det nån vakt och visslade att man skulle gå upp. (Det här var på vägen tillbaka till Nepal, insåg jag, men jag har kvar det ändå.)
 
Jaa, då var väl den äventyrliga och jobbiga delen av resan slut. Det var bara flyget som återstod. Sommaren i Sverige blev jättebra verkligen. Det var som att vi fick upptäcka allt på nytt- naturen, maten (där kom det igen!), vädret... Vi fick se saker med nya ögon, med ett ett nytt perspektiv.
 
Jag hoppas nu att ingen blivit avskräckt från att åka till Indien. Vi hade otur med en del saker och det hade antagligen varit mycket enklare om vi åkt när det var svalare. Hursomhelst blev det en minnesvärd resa och jag är glad för den erfarenheten. I höst ska vi åka indiskt nattåg igen, 2 gånger, vi får se hur det går! Tycker det ska bli spännande, det är ju 5 år sen sist :)
 
Ni får gärna kommentera mina inlägg, förresten, om ni har några synpunkter. Ni får också gärna komma med tips om det är nåt speciellt ni vill att jag ska skriva om. :-)
 
 
Här har vi en bild från resan tillbaka till Nepal i augusti samma år. Där had vi en egen kupé- lyx!! På resan jag skrivit om sov vi inte i kupé, det var britsar längs korridoren, med ett skynke för, alltså ingen plats att röra sig på, bara britsen. Lägg märke till våra svettiga ansikten och pappa i spegeln. 
 
 

1 kommentarer

Pappa

02 Oct 2015 08:16

Vilka minnen.... du skriver jättebra. Kram!

Kommentera

Publiceras ej